Personlig utveckling - eller personlig avveckling?
Personlig utveckling - eller Personlig av-veckling?
Jag återkommer - igen - till att jag tror att den personliga utvecklingen går - och måste gå - genom 3 olika steg: 1: a fasen: Man tror inte alls att tankar och känslor påverkar vårt liv och vår livssituation. Ingenting har någon egentlig mening och slumpen existerar. I denna fas har vi heller inte förstått att allt vi gör, tänker, känner absolut och 100%-igt vänder tillbaka till oss själva - utan undantag. I detta steg finns "ondskan" bara utanför oss själva - och erkänns sällan eller aldrig som något som bor inuti den egna personligheten. 2:a fasen: Jo... - man börjar förstå att man själv verkligen är orsaken i sitt eget liv och också magneten till det man tidigare kallade "slumpen", otur etc...Man lämnar mer och mer dörrmatte-beteendet och offer-rollen, och börjar gilla att ta ansvar över sitt eget liv, eftersom man inser de enorma vinsterna med just det. Man tränar flitigt mental träning och sätter sina målbilder och upprepar sina affirmationer. I detta stadium inser man mer och mer att vi alla är sammansatta av både svart - och vitt - och det är inte längre lika hotande. 3:e fasen: Efter att ha praktiserat detta en tid så börjar man våga släppa på egots kontrollbehov - för man inser mer och mer att det är precis det som det iallafall alltför ofta handlat om...- och överlåter åt Livet, Källan; Gud/Gudinnan - kalla det vad du vill - att absolut ha ett ord med i laget. Vi börjar t o m kunna ta till oss djupt i hjärtat att vi inte alls vet vad som är bäst för oss - och vi inser dessutom att det inte alls blir som vi tänkt oss - all mental träning till trots - för att det finns en absolut orsak och mening till just det. Vi börjar "luckras upp" för att bli mottagliga för "något mer"...Vi är här inte lika benägna att hålla på med vår mentala träning och målbildande på liknande "panikfrusterat"-sätt som tidigare - eftersom vi just insett att vi inte har fullständig kontroll på läget utan vågar "lämna över " mer och mer. Vi vågar börja lyssna. Hjärtat talar med starkare och starkare stämma, vi hittar vårt "kall", vi agerar mer och mer utifrån ett inspirerat läge och bara "gör", bara "handlar" i de lägena. Vi vågar låta livet "drabba oss" på ett helt annat sätt - välkomnar det till och med - lever mer och mer i tillit och acceptans av allt som sker eftersom vi just insett att det absolut och 100% finns en mening med att vi är just där vi är, i just precis de omständigheterna. Inget är "fel", ingen gör "fel". Kriget mot nuet, andra och oss själva har slutat. Allt är precis - just då - som det skall vara....och vi vågar omfamna det. Detta steg är inte ett läge av resignation och uppgivenhet - utan tvärtom en oerhörd vördnad och ödmjukhet inför livet och alla dess mysterier som vi långt ifrån har fullständig koll på - även om vi själva så gärna vill tro det.... Snarare är denna fas en välgörande och naturlig kontrollkapitulation, som egentligen är den enda hållbara vägen till verklig kraft och glädje i allas våra liv. Så .... det tycks mig nu som att "trenden" inom området personlig utveckling i hög grad handlar om att lämna den gamla mentala sysselsättningen - vänsterhjärnefokuset - och mer och mer övergår till att handla om att just samverka med den kraft som vi alla är en del av - Livet, Källan, Naturen...Och lära oss att följa den viljan istället - eftersom den är så mycket klokare än allas våra egon tillsammans. Och det är en vilja och kraft som ännu mer än vad vi kanske förstått tidigare gör att rätt man hamnar på rätt plats, att alla våra talanger och förmågor används och tas tillvara på absolut bästa sätt, att alla kommer till sin rätt på det sätt som gagnar helheten. Vilken befrielse ligger inte i detta!Agneta Oreheim www.agnetaoreheim.se